Vilken tisdag....

Igår åkte jag och Madde till stallet för att koppla på släpet och åka och hämta hösilage någonstans i Odensala. Det började bra med att dörren in till släpet var låst och vi kunde inte låsa upp den. Det trixade vi med en del och till slut lyckades Madde på något sätt få upp den. Så iväg i mörker och dimma på isiga vägar med sommardäck på både bil och släp.

Bilresan gick rätt bra vi körde på i sakta mak, det var som sagt mörkt, dimmigt och halt. Helt plötsligt ser vi att det blänker till i ögon som står på vägen. Eftersom jag inte körde så fort kunde jag lätt sakta ner och när vi närmar oss står det ett gäng med kor på vägen. Vi skrämde dem nog med våra lysen och de skuttade snabbt över vägen och in i mörkret på sidan om.

Vi stannar vid sidan av vägen med varningsblinkers på. Madde ringer till killen vi ska köpa foder av för att se om han kanske vet vems kor det är. Det gör han inte. Madde går över vägen och kikar lite och tycker att det verkar vara ett trasigt staket där och blir livrädd när kossorna kommer emot henne lite och råmar högt. Själv sitter jag fortfarande kvar i bilen... Jag står i vägen för infartsvägen till husen som ligger på sidan av och bestämmer mig snabbt för att köra fram en bit. Vill inte att min bil eller mitt släp ska stå i vägen ifall kossorna bestämmer sig för att gå hem igen.

Så, vad gör vi? Madde går upp till huset vi ser uppe i backen, ingen hemma. Vid infartsvägen finns ett gäng brevlådor och Madde väljer ett namn på måfå, slår upp på Eniro (vad gjorde man innan smartphones?) och ringer killen. Tänka sig att hon lyckades hitta rätt på en gång och han blir glad att hon ringde och kunde meddela att han inte var hemma men skulle skicka över en kompis som skulle fösa hem dem. Så nu kunde vi fortsätta vidare mot bonden.

Vi skrattar lite åt det som hänt och Madde glömmer sätta på kartläsaren i telefonen igen, vi passerar en väg och jag säger vi ska inte av där va? Madde som nu fått upp kartan säger, "jooo det skulle vi". Annica suckar lite och stannar vid närmsta avtagsväg, backar lite och vänder om. Så nu var vi på rätt väg igen. Vi åker på en grusväg och helt plötsligt säger Eniro att vi är framme. Jaha, här? Det kändes inte rätt. Så nu får Madde ringa bonden igen... Han undrar lite vart vi är och förstår till slut och säger, jag kommer till er. Och det gjorde han, med stora traktorn och vår pall med hösilage. Vi packar in allt i släpet, ok han packade hon in det mesta, jag och Madde hade lite dålig teknik. Men till slut är allt inne och vi kan åka hemåt igen.

Hemresan gick bra och helt utan kossor, när vi passerade "kostället" verkade alla kossor vara på plats igen för vi varken såg eller hörde någon. När vi kom till Kimstalund igen gick det förvånansvärt bra och snabbt att lasta ur alla balar och bli färdiga.

Det blev en sen kväll med många skratt kan man säga...

Vad gjorde ni igår?
Annica